I en samtalsrik och systemkritisk intervju pekar arbetsmarknadsforskaren Anders Forslund ut både väl belagda lösningar och djupa strukturella problem i dagens politik. Med stöd i forskning, nordiska jämförelser och nya möjligheter med data och AI tecknar han bilden av ett system med stor potential – men som kräver mod, samordning och långsiktighet för att förverkligas.
Intervjun genomfördes som en del av ett arbete om matchning, långtidsarbetslöshet, forskning och teknik i Sverige.
Anders Forslund inleder med att påminna om att det redan finns god forskningsgrund för vad som faktiskt fungerar för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. Han nämner tre huvudspår: subventionerade anställningar, yrkesutbildning och högre personaltäthet i myndigheternas arbete med de arbetslösa.
Han ser potential i en modell där Arbetsförmedlingen skulle kunna fungera som ett slags bemanningsföretag, liknande Samhall, men riktat mot personer utan funktionsnedsättningar. Det skulle sänka trösklarna för arbetsgivare och göra det lättare att erbjuda subventionerade jobb utan att företagen direkt behöver ta arbetsgivaransvar.
Han framhåller också att fler arbetsmarknadsutbildningar behövs – i dag är volymerna alltför små i förhållande till behoven. Det handlar i grunden om att höja kompetensen hos grupper som saknar rätt kvalifikationer för de jobb som finns. Den tredje faktorn, personaltäthet, är enligt Anders en ofta underskattad nyckel: färre arbetssökande per handläggare ger möjlighet till verklig kontakt, där handläggaren kan fungera som det kontaktnät den arbetslöse själv saknar. En handläggare som känner både individen och den lokala arbetsmarknaden kan bli en verklig brobyggare. Men det kräver resurser, långsiktighet och förtroende från regeringen.
När samtalet rör sig mot policyreformer blir Anders mer systemkritisk. Han pekar på problem i Arbetsförmedlingens interna organisation: handläggare har ofta ansvar för ärenden snarare än personer, och kontakten med arbetsgivare är separerad från kontakten med arbetssökande. Det försvårar helhetsarbetet. Han menar att man måste bygga bort dessa strukturella hinder, exempelvis genom att minska antalet mellanhänder och stärka förmedlingens möjligheter att agera flexibelt. Den stelbenta budgetstyrningen – där medel är uppdelade i separata 'påsar' för program, a-kassa och personal – gör det svårt att flytta resurser dit de gör mest nytta. Han efterlyser mer frihet och ansvar för myndigheten, kombinerat med tydlig uppföljning i efterhand.
På frågan om vad Sverige kan lära av de andra nordiska länderna pekar Anders på att balansen mellan utbildning och subventionerade jobb är skev. I Sverige dominerar det senare, medan Danmark och Norge satsar mer på utbildning. Han tror inte att man bör kopiera deras modeller rakt av, men konstaterar att de tycks ha lyckats bättre med matchningen. Samtidigt är det svårt att jämföra fullt ut, eftersom Norge har en unik ekonomisk situation tack vare oljefonderna.
En central del i samtalet handlar om samordning. Anders beskriver dagens uppdelning mellan stat och kommun som otydlig och ineffektiv. I Danmark ligger ansvaret på kommunerna, men under statlig styrning; i Norge delar stat och kommun lokaler och arbetar tillsammans. Sverige borde, menar han, dra lärdom av dessa modeller. Han ser också behov av att koppla in omställningsorganisationerna bättre i helheten och efterlyser en utredning som analyserar hur de nordiska strukturerna kan inspirera en svensk reform. Samordningen försvåras dessutom av tekniska och juridiska hinder: olika IT-system, bristande informationsutbyte och lagstiftning som begränsar datadelning.
När samtalet går in på datadrivna modeller visar Anders tydlig framtidstro. Han ser stor potential i att använda AI och maskininlärning för att förbättra matchningen mellan arbetssökande och jobb. Sverige har stora mängder arbetsmarknadsdata som lämpar sig väl för sådan analys och tillämpning.
Han nämner exempel från Schweiz och Danmark där AI-modeller redan används för att förutsäga vem som riskerar långvarig arbetslöshet och för att skräddarsy insatser. Anders betonar att tekniken måste kombineras med gedigen arbetsmarknadskunskap – det räcker inte med 'AI-killar från KTH', som han uttrycker det. Samarbete mellan datavetare och arbetsmarknadsforskare är avgörande.
Han lyfter också fram vikten av att inkludera 'mjuka faktorer' i analysen, exempelvis motivation, sociala nätverk och individens förutsättningar – data som ofta fångas i samtal mellan handläggare och arbetssökande.
Danska studier visar att prognoser blir betydligt bättre när sådana faktorer tas med, och Anders menar att Sverige borde genomföra försök för att i en förlängning kanske införa ett motsvarande nationellt system för att samla in den typen av information.
I diskussionen om privatiseringen av Arbetsförmedlingens tjänster är Anders skeptisk. Han konstaterar att det inte finns några starka forskningsstöd för att privata aktörer generellt gör ett bättre jobb än den offentliga förmedlingen. En IFAU-studie visade att resultaten var likvärdiga, men att de privata alternativen var betydligt dyrare. Han tolkar det inte som att själva idén är fel, utan snarare att hela systemet behöver mogna: incitament, urval och uppföljning måste förbättras. Som det är nu finns möjligen för mycket detaljstyrning från
Arbetsförmedlingen och för lite lärande mellan aktörerna. Avslutningsvis betonar Anders vikten av systematisk utvärdering. Sverige ligger relativt långt fram när det gäller forskning om arbetsmarknadspolitik, mycket tack vare att Arbetsförmedlingen började dela data redan på 1990-talet. Men han oroar sig för att myndighetens analyskapacitet kan försvagas om den flyttas ut till externa organ, vilket vissa utredningar har föreslagit. Han menar att det behövs både en stark intern analysfunktion för kontinuerligt lärande och externa forskare som kan utvärdera oberoende. Dessutom bör fler politiska beslut bygga på systematiska försök – 'vi lär oss inget nytt om alla alltid får samma insats', som han uttrycker det.
Sammantaget tecknar Anders Forslund en bild av en arbetsmarknadspolitik som delvis fastnat i gamla strukturer men som har stor potential – om man vågar tänka långsiktigt, samordna bättre och ta tillvara den kraft som både data, forskning och mänsklig erfarenhet kan ge.
Intervjuad: Anders Forslund, Professor Emeritus, verksam vid IFAU, Institutet för arbetsmarknadsoch utbildningspolitisk utvärdering.
Intervju av: Lars Sjöström, ledamot i Swedish JobTech styrelse.
Bakgrund: Mismatch, long-term unemployment and post-COVID labour market programmes in the Nordic countries. IFAU WORKING PAPER 2025:5